Ut med det gamla, och in med det nya!

Det är väl ungefär så jag tänkt och nu sitter jag och tar backup på alla bilder och filmklipp jag har på datorn för att kunna uppdatera min Snöleopard till en Puma, från Snow Leopard till Mountain Lion. Självklart är det OS X jag pratar om och denna uppdatering är efterlängtad då jag skippade förra sommarens uppdatering p g a att jag aldrig hittade tid till det. Skyllde på jobbet, men det var nog ovanan av att vara ifrån ungarna 10 timmar om dagen. Att dessutom tillbringa hela dagarna vid datorn på jobbet resulterade inte i att man hade så stor lust att sätta sig vid den när man kom hem. Det lilla surfande jag kände att jag behövde uträttades smidigast på telefonen. Min telefon ja, min älskade iPhone… Snyft.

Nåja, jag tänkte iallafall satsa på nytt operativsystem till min MacBook, men att ta backup på allt tar sin tid. Hade hoppats på att det skulle gå i ett nafs. Blir så himla nojig, tänk om jag glömmer att spara något väldigt viktigt?

Välkommen tillbaka, Murphy!

Det sägs ju att alla goda ting är tre, men jag har väl snarare alltid haft erfarenheten av att när väl en sak skiter sig så följer annat efter. Oftast kommer dessa ”incidenter” i grupper om tre.. Bäst minns jag incidenterna med glasskadorna; spricka i vindrutan, spricka i vardagsrumsfönstret och spricka (läs krossad) iPhonedisplay i april förra året. Allt inom loppet av 3 veckor.

Nu är det dags igen och jag sitter därför och väntar och funderar på vad mer det är som ska gå sönder då vi redan hunnit mer två saker på två dagar. I förrgår brann lampan till projektorn i biorummet och igår lyckades jag med bedriften att tappa jag min högt älskade och pedantskötta iPhone 4S i toalettstolen och lyckades därmed vattenskada den.

Ska jag verkligen sitta och vänta på att något mer rasar eller ska jag se på detta som universums sätt att tala om för mig att jag kommer att ha en iPhone 5? När den väl behagar att släppas…

Den som inga byxor har…

Ibland händer det, och det är inte jätteofta, att även jag fastnar på kort. Sen kan man ju diskutera huruvida det är lämpligt eller inte att fastna på bild med byxorna nere eller, som i mitt fall, helt byxlös!

Nu var det inte riktigt att jag sprang runt på gator och torg i äkta Kalle Anka-utstyrsel, om nu någon kunde tro det om lilla mig. Men jag måste erkänna att jag såhär i efterhand kan tycka att det kunnat vara rätt festligt. Speciellt med Johan, barnen och deras fajmoj i släptåg.

Djungeltrumman hade nog dånat mellan de charmiga små trähusen i staden och skvallertanterna hade äntligen(!) haft något riktigt att tala om. ”Har ni hört det senaste?! Nu har Hon varit här igen, den där oanständiga norrländskan med två oäktingar, och förpestat atmosfären i vår gemytliga lilla idyll med sin promiskuösa klädsel och sitt syndiga leverne!”. Nah, så kul ska vi inte ha!

Jag vet för övrigt inte om det är med anledning av djungeltrumma, skvallertant, mitt inlägg från första besöket i denna urmysiga lilla glasstad eller om det är av någon annan outgrundlig anledning som min besöksräknare loggar besökare från trakten. Hur som helst jag vill iallafall passa på att ta tillfället i akt och hälsa att jag kommer i fred och enbart för glassen. Och dubbelmackan, med lax that is!

På återseende!