En smak av döden.

Idag har jag stirrat döden i vitögat och önskat att min stund på jorden faktiskt var kommen. Jag höll på att dö (jag skojar inte!) och jag önskade till och med att det skulle gå så långt att mina barn skulle bli moderslösa i allt för ung ålder, bara för att få slippa genomlida en sekund till av den obeskrivliga pinan jag då genomled. Hade någon erbjudit mig att byta plats med någon inne på våning 4 på USÖ där förlossningen håller till hade jag inte tvekat en sekund. Hade jag fått en förfrågan om att kapa av mig ena armen, eller t o m båda benen, så hade jag nog gjort det – allt för att slippa resten av spinningpasset Emily lurade med mig på.

Det är snart 5 timmar sen jag klev av passet, tröttare än jag någonsin varit och mer utmattad är jag någonsin kommer att vara – och jag vet inte om jag har återhämtat mig än. Jag gruvar mig redan nu för nästa söndag då det står spinning på träningsschemat igen och jag hoppas att jag hunnit förlika mig med tanken fram tills dess..

Jag kommer att älska att hata söndagar framöver, mer än jag redan gör.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *