Jag kan virka, jag var inte rädd!

Efter mitt förra inlägg i lördags bestämde jag mig för att sätta mig i soffan och plocka upp virkandet. Jag sprättade upp allt och började om från början – och döm min förvåning när det visar sig att mitt lirkande  blev alltmer likt virkande och när fastmaskorna trillade på plats, ja för de trillade verkligen på plats under min lilla aha-upplevelse, visste min lycka inga gränser. Hallelujah!

I samma sekund som jag insåg att jag gör rätt fick jag ett SMS med en förfrågan om en promenad med glass i solskenet. Och det var tur, för jag vågade knappt andas när jag satt där av rädsla att komma av mig och tappa min nyfunna kunskap. Men den sitter kvar, även efter promenaden!

Mitt nästa problem är dock att jag inte riktigt vet hur jag ska avsluta för att få ändarna, kortsidorna på mitt blivande Waferkex, att se likadana ut. Därför har jag helt sonika krokat i en ny virknål i Lager nummer 1, tagit virknålen jag suttit med och påbörjat på ett nytt lager. Jag måste dock komma på hur jag ska avsluta innan alla tre lager är klara, för annars har jag inga virknålar kvar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *