Robbelibobban ♥

Första gången jag träffade Robin var under löningshelgen i oktober 2003 och kvällen slutade inte alls som vi trodde när den började. ;) Det som började som en rolig och lättsam hemmafest för fyra (i och med att undertecknad åkt ifrån legget och inte kom in på krogen), slutade för mig och Robin i sovrummet i hans lilla 2:a; med timslånga & djupa, samt tidsom otroligt flummiga samtal om allt mellan himmel och jord. Och så kom det att fortsätta…

Han var den första som fick veta att jag blivit med skokartong (aka ungdomslägenhet) på Station och lovade att komma och hälsa på mig och dessa 15 kvm och det gjorde han, trots att han visste att det innebar obekväm alt. ingen nattsömn alls, i och med 120 cm säng delat på tre personer. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum, och det fanns det alltid.

När jag flyttade till Boden för att bli sambo med Hun’ växte vår vänskap än mer och när avstånd inte längre var ett hinder tillbringade vi mycket tid ihop, oftast med att göra just ingenting. Att bara vara, varvat med lite film och mycket flum och galna samtalsämnen – det var vad vi gjorde bäst.

Den 12 augusti 2004 trillade skattepengar in på olika konton runt om i landet och dagen till ära lämnade vi Boden och befann oss i Luleå – jag, Robin och Magnus – för att göra oss av med dessa. Med Robin vid min sida gjorde jag en väldigt delikat piercing och min första tatuering som blev ett kanjitecken i nacken. Länge stod jag och valde bland alla dessa tecken utan att titta på översättningen. Det fanns ju verkligen ingen garanti för att översättningen stämde, det kunde ju lika gärna betyda kycklingsoppa i slutändan.

Att tatueringen för alltid skulle komma att påminna mig om bl a Robin visste jag redan där och då, det fanns ingen tvekan om den saken. Det är ju självklart att man alltid kommer att minnas det moraliska stödet från speciella ögonblick som den första (och hittills enda) tatueringen. Dessutom hjälpte han mig att bestämma mig för tecken, och valet föll på tecknet som betyder ängel. Vi skrattade gott åt att det kunde klassas för ”falsk marknadsföring”, men det var liksom en del av charmen med det hela. Vi visste ju bättre! :)

Jag är så glad för att tatueringen är förknippad med just de minnena och Robin. Min tatuering har förvandlats till en minnestatuering för en av de härligaste människorna jag mött och som blivit just en ängel – att vi valde den tillsammans gör det extra speciellt.

Nu när beskedet sjunkit in rinner tårarna i tid och otid… Klumpen i halsen gör så ont, men inte ens i närheten så ont som vetskapen om att du inte längre finns bland oss. Saknaden är enorm och du kan inte föreställa dig vilket tomrum du lämnat efter dig, inte bara hos oss.

Älskade Robin, du kommer för alltid att ha en stor plats i våra hjärtan!
Vila i frid, Robbelibobban. ♥

There were good times and there were bad times – and everything in between.

7 thoughts on “Robbelibobban ♥

  1. Åh vännen, vi beklagar verkligen sorgen :( Det är så frutansvärt orättvist när någon så ung får lämna oss för tidigt. Det enda ni kan göra är att göra precis det ni gör just nu, dvs tänka på alla glada minnen ni fick! Det är mycket fint sätt att hedra er tid tillsammans och det absolut bästa sättet att minnas någon som inte längre är med oss. Det finns en mening med allt, ibland är det dock inte så självklart att se den meningen och orättvisa är det enda som syns. Men glöm inte att ni en dag ses igen och då kna ni återuppleva alla dessa fina minnen! *kram*

    1. Sandra: Tack.. Det är tungt och svårt att finna någon mening med detta, för det är ju inte första vännen som lämnar oss på tok för tidigt! :(

      Emma: Tack, Emma… Igen, ja… Jag tycker att det verkligen räcker nu. :'(

  2. Himla fint skrivet Linda!
    Och jag är så ledsen för din och alla de dinas skull, igen.
    Stor kram!

  3. Fick tårar i ögonen av att läsa detta.. låter som en helt fantastisk vänskap och tycker synd om er alla i Robbans närhet. Tänker på er! <3

    1. Zarah-Lou: Det var utan tvekan en fantastisk vänskap! En sån där som det egentligen inte går att sätta ord på.. Vi hann gå igenom en hel del, som ändå i slutändan är på tok för lite. Antar att man alltid kommer att önska att det funnits lite mer tid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *