Hobbysöndag

Mer känd som airsoftsöndag, spelsöndag eller pappas spel- och lekdag.

Idag är inget undantag, klockan ringde tidigt i morse och Johan lämnade kvar mig i en tom säng strax därefter. Det är söndagarna i ett nötskal, och än har inte ens säsongen dragit igång ordentligt. :)

Det är för närvarande strålande sol ute och jag vet att jag borde bege mig ut med tjejerna. En promenad till ICA för en glass lockar men jag är inte riktigt säker på om jag vågar dra med mig tjejerna på en 5 kms promenad utan vagn eller någon som kan komma och hämta oss om (när?) promenaden blir för lång för någon av tjejerna så jag tror på att vi går ut en sväng till lekparken efter lunch och nöjer oss med den friska luften utan en glass.

Fram tills att lunchen är tillagad, uppäten och kläderna påbylsade funderar jag på om jag ska ta mig an min nemesis; dammsugaren. Dammsugaren, som i punchrulle och inte snabeldraken. Den som rastar snabeldraken innan man varit ut en sväng till lekparken med barn måste vara galen. ;)

Dammsugaren ja, den här med att virka cirklar har kommit till att bli mitt nästa projekt och jag inser att jag skulle behöva lite ”gaare” (vedertagen airsoftterm pga felstavning av engelska ordet ‘gear’). Jag skulle, utöver en ergonomisk virknål, behöva en sån där mojäng man hakar fast där man börjar ett varv för att veta när man ska påbörja ett nytt. Google avslöjar att de heter markeringsringar/stickmarkörer. Jag provade med att märka upp med en bit tråd i utstickande färg med det gick inte så där bra, så jag behöver lite gaare. Och mera garn. Mycket mera garn vill jag ha! Och Candy Magazine nr 1.

Jolie ropar från toaletten.
Mammaaa, ja’ ä’ fäääädiii’!!!
Jag kommer in till toaletten.
– Jaha, å va’ vill du då?

Jag kan virka, jag var inte rädd!

Efter mitt förra inlägg i lördags bestämde jag mig för att sätta mig i soffan och plocka upp virkandet. Jag sprättade upp allt och började om från början – och döm min förvåning när det visar sig att mitt lirkande  blev alltmer likt virkande och när fastmaskorna trillade på plats, ja för de trillade verkligen på plats under min lilla aha-upplevelse, visste min lycka inga gränser. Hallelujah!

I samma sekund som jag insåg att jag gör rätt fick jag ett SMS med en förfrågan om en promenad med glass i solskenet. Och det var tur, för jag vågade knappt andas när jag satt där av rädsla att komma av mig och tappa min nyfunna kunskap. Men den sitter kvar, även efter promenaden!

Mitt nästa problem är dock att jag inte riktigt vet hur jag ska avsluta för att få ändarna, kortsidorna på mitt blivande Waferkex, att se likadana ut. Därför har jag helt sonika krokat i en ny virknål i Lager nummer 1, tagit virknålen jag suttit med och påbörjat på ett nytt lager. Jag måste dock komma på hur jag ska avsluta innan alla tre lager är klara, för annars har jag inga virknålar kvar.