Spänningen stiger!

Lillstumpan är numera 5 dagar gammal(!) och fortfarande har vi inte enats om ett namn åt henne. Jag har ”mitt” namn som jag kommer att ha så svårt att släppa, för mig är och har hon varit en självklar *censurerat* från allra första stund jag såg henne. Men jag har, så gott jag kunnat, försökt bortse från detta och vara öppen för alla andra förslag då jag vet att Hun’ inte alls delar min åsikt angående namnet. Det svider, men det är bara att inse att man inte alltid tycker, tänker och känner likadant, hur man än önskar att det kunde vara så…

Känns nästan som om vi gett upp för ett tag, varken igår eller idag har vi pratat namn. Men i all hemlighet har hon redan fått ett namn, av mig – jag har bara inte sagt det högt än…

Lillsessan

91 minuter.

Uppenbarligen var det inte mer än 91 minuter, varav 11 utav dem var på förlossningen, som krävdes för lillasyster att titta ut när hon väl bestämt sig för det. Klockan slog exakt 01.00 när jag vaknade av ett konstigt knixande ljud och tittade på tv-klockan. Ljudet följdes av en välbekant känsla och jag flög upp ur sängen för att konstatera att det var vattnet som gick. Here we go again, tänkte jag och ställde in mig på en flera dagar lång vattenavgång och utdragen förlossning.

Ca 20 minuter senare när jag satt i telefon med mamma fick jag bråttom att lägga på, för då fick jag en värk och den var inte av denna värld. Så fort barnvakts-Micke kommit hit åkte vi mot USÖ och resan in kändes ungefär var 3:e minut väldigt lång. Väl utanför nattingången till förlossningen kämpade jag riktigt hårt med att orka samla kraft till mig för att gå de 20 metrarna som behövdes från bilen till trapphuset och in i hissen medans Johan åkte och parkerade bilen.

I hissen övervägde jag att lägga mig ner och hoppas på att Johan skulle välja samma hiss som jag istället för någon av de andra tre. Detta kändes dock väldigt riskabelt då jag aldrig brukar ha oddsen på min sida, så jag kämpade på så gott jag kunde på mina darriga ben. När jag väl tagit mig in till förlossningen och lagt mig i sängen i sal nr 7 kom Johan in och fattade ett stadigt grepp om min hand samtidigt som BM konstaterade att hon kände bebisens huvud – och i samma veva sköljde en våg av kraft över mig och denna kraft fick mig att ta i för kung och fosterland samtidigt som jag skrek ”men ge mig nåt, för faan!” och syftade på någon form smärtlindring som ändå inte skulle hinnas med.

Halva huvudet var ute och Johan satt med hakan i backen. Själv var jag minst lika överraskad över den snabba vändningen och när nästa krysvärk kom, kom även bebis och det hela var över. Vi kom in till förlossningen kl 02.20 och klockan 02.31 föddes vår lilla dotra som vägde 3045 gram och var 48 cm lång. Hattmåttet mättes till 35 cm och trots att hon var en hel del större än Ella är hon till utseendet en skrämmande lik kopia av sin söta storasyster som nyfödd.

Bebisplutt
Mycket överrumplade, men stolta och lyckliga, nyblivna 2-barnsföräldrar.