BVC-besök from hell

Lunchdejten på Fresh Food & Coffee på Kumla torg levde upp till förväntningarna. Min bakpotatis med skagenröra var riktigt god även om jag blev bra sugen på den texmex-burrito som Johan beställde. Då jag för tillfället knappt har någon röst var det Johan som fick sköta snacket och jag var inte ens i form att säga emot om det skulle behövts. Jag provade vid några tillfällen att inflika något i hans monolog men möttes bara av ett: Vad mumlar du uti? Var nu tyst och lyssna istället. Kärlek.

Innan vi åkte och hämtade tjejerna på dagis passade jag på att dricka en kopp te med en skvätt honung i och det visade sig vara ett vinnande drag från min sida. Sakta men säkert förvandlades Johans monolog till en dialog och tillslut hade inte han så mycket till val än att bara lyssna på min monolog istället. Att rösten sen började krackelera efter en kvart eller så är orelevant. Jag fick iallafall säga det jag ville ha sagt.

På BVC lekte tjejerna snällt i väntrummet och var på strålande humör. Jag borde ha anat att detta var lugnet före stormen… Väl inne hos läkaren förvandlades Jolie till ett litet monster, eller lejon om man föredrar det. Hon röt, grät, skrek, ålade och sparkades hejvilt så fort vi fått av henne kläderna för att mäta och väga henne. Att det är lite mer temperament i henne än Ella vet jag men att hon kunde besitta sådant ursinne fick både min och Johans haka att droppa till backen. Lustigt var att läkaren var densamme som levererade det positiva graviditetstestet till mig, i slutet av november 2008 och honom har jag inte sett sen dess. Åkte då till VC pga UVI och bad dom slänga i ett gravtest när de ändå hade sådana liggandes. ”Ja, de ei precis som do ana men ja veit ej va du tucke, så stor grattis!”. Jag tittade väldigt skeptiskt på honom då jag trodde att den tokige polacken(?) grattade mig till UVI:n innan han tillslut, med en röst som dånade i hela vårdcentralen utbrast ”DU VARA MED BARN!!” och påminde mig om stickan som sänktes i urinprovet.

Nåja, idag träffade jag honom igen och jag vet inte om det var han, någon av de två läkarstudenterna eller distriktssköterskan inne i undersökningsrummet som fick Jolie att reagera som hon gjorde och vrålet hon gav ifrån sig när sprutan sänktes i armen skar i hjärtat. Allra helst ville jag rycka henne ur Johans famn och springa med henne ut till bilen där igen kunde vara dum med henne. Det är jobbigt att se sina barn så rädda även om man vet att det är för deras eget bästa..

Väl ute i väntrummet igen gick ursinnet/rädslan över och hon förvandlades åter till den mysiga lilla tjej hon är. Ja, den mysiga lilla tjej hon är trots sin starka vilja. Att hon, likt sin far, är född i lejonets tecken råder det inga tvivel om. ;)

Plötsligt händer det!

Nej, jag syftar inte på min uppdatering… Men strax innan kl 09 i morse hände det ofattbara! Jag stod bokstavligen som ett fån när Jolie, istället för att gråta och protestera när det har blivit dags puss och kram-biten vid dagisavlämningen, tittade på mig och slarvigt vinkade lite nonchalant över axeln samtidigt som hon sprang in på avdelningen i hasorna på sin storasyster. WTF.

Vad hände och vem har mitt barn?!

1, 2, 3, 4 och 5!

Det börjar kännas rätt ensamt såhär på kvällskvisten när tjejerna sover, precis som deras far gjort sen kl 16 idag. Hun’ dras med sin huvudvärk som vägrar släppa taget lika mycket som han vägrar att uppsöka hjälp på VC då det mest troligt är bihålorna som bråkar – för hundrafemtioelfte gången.

Kvällen har jag tillbringat med att gråta framför ”Livet på BB” eller vad nu förlossningsprogrammet på kanal 5 heter. Jag begriper inte hur jag kan sitta och böla till andras förlossningar när jag inte fällt en tår när tjejerna fötts. Därmed är det inte sagt att det känts som att hjärtat gått i kras för att de varit så fruktansvärt underbara och perfekta – och är fortfarande.

Och på tal om ”underbara” så har mitt underbara lilla hjärtegos i form av Jolie tagit sina första steg idag! Det var så underbart att se och hon var så stolt, men ingenting jämfört med hur stolt jag var när jag såg henne ta det ena steget efter det andra innan hon druttade ner på rumpan vid steg nummer 5.

Klick-klick

Jag har precis fotat, överfört och beskurit foton på Hun’s tumme som ska skickas in till försäkringsbolagen för invaliditetsbesömning. Det var rätt roligt att för omväxlings skull FÅ ta kort på den, i vanliga fall lockas jag mycket till att fota den in action á la tv-spelande och det uppskattas sådär vill jag påstå.

Annars har dagen flutit på rätt bra, har haft besök av Carro och Kian, och senare även av Jon. Eller ja, det var Johan som fick besök av Jon och till allas stora överraskning såg man inte skymten av dem annat än när de elopade till ICA för att inhandla lite proviant för att fortsätta spelandet i biorummet.

Jag å andra sidan tillbringade de timmarna grabbarna spelade med att:
1. se på när tjejerna äter (dvs Jolie äter och Ella grisar med maten)
2. nöta de två forumen som går heta i tider som dessa
3. bjuda Jolie (och Ella) på en Piggelin
4. halta fram pga öm ischiasnerv (Sken-/sympatigravid?!)
5. städa Ellas rum och bädda rent i hennes säng

Yeah, Piggelin for the win!

Kvack.

Jolie håller konsert för mig med hjälp av den där keyboarden Ella fick av farmor i julklapp. Det är även den där keyboarden som spelade, lät och drev oss till vansinne i bilen mellan Sundsvall och Kumla den 2 januari.

Det är ett under att batterierna höll – och ett mirakel att de håller än. Den där keyboarden är utrustad med pillvänliga djur som spelar en trudelutt med sina läten och i särklass den värsta – och mest spelade! – är Ankan som på den där keyboarden kvackar en enerverande melodi som tidsom låter skrämmande lik låten(?) Hallonsaft med Smurfarna.

Kvack. Kvack. Kvack-kvack-kvack. Kvack-kvack-kvack-kvack-kvack-kvack-kvack.