Eight legged nightmares.

I natt vaknade jag vid 03-tiden av ett panikskrik som kom från Jolies rum. Jag skyndade in till henne och trodde att jag skulle hitta henne liggandes på golvet, men hon hade inte trillat ner från sängen. Istället fann jag henne i sängen, målmedvetet sparkandes på täcket, när hon med ängslig röst sa ”ja vijj inte ha dom hää!”. Jag frågade vad det var hon inte vill ha hos sig och svaret som kom borde inte förvåna mig. ”Spindlaj! Ja tycke’ inte om spindlaj!”.

Precis som jag brukar lugna hennes far vid dessa mardrömmar talade jag om för henne att  det inte finns några spindlar där och att hon tryggt kan ligga under täcket igen och sova gott. ”Ä du säkej? Lova’ du?” Jag lovade, och i samma sekund som jag la täcket på henne igen hörde jag hur hon redan sov. Älskade lilla sötnos.

Hon är väldigt lik sin far, på så många sätt.

Svar på tal.

Att Jolie lider av en obotlig(?) mundiarré just nu är riktigt roligt! Det kommer så många små tokigheter ur hennes lilla mun när man minst anar det och det är en ljusglimt i denna arbetslöshet, speciellt när Johan har långvecka. Det roliga, och lite oroväckande, är att hon är snäppet kaxigare än sin äldre syster och det får mig att börja oroa mig för deras tonår redan nu.. Men det är ett mycket senare bekymmer.

Igår när Jolie som vanligt högljutt ropade MAMMAAA! FÄÄÄÄ’DIIIIII! från toaletten svarade jag med samma mynt, lika högljutt ropade jag JAAA, JAAAAG KOMMEEEEER! och det var en mycket bestämd dam som mötte mig med menande blick och hyttade med fingret när hon lugnt svarade: Mamma, du få inte sk’ika högt som ja. De ä dum-heter!

Någon timma senare när hon igen ropade att hon var färdig svarade jag lugnt att jag kommer och möttes av hennes lillrumpa i vädret. Jag torkade medan hon stod på alla fyra och stirrade i golvet och när hon reste sig upp tittade hon på mig med förvånande min och sa: Jaha, va de duu som tojkade mig? Känns som att jag behöver damma av mina kunskaper i sannolikhetslära och ge några grundkurser till Jolie.

I morse när jag bad Jolie hämta lite kläder åt sig för att de ska få leka på dagis idag var hon inte fullt så optimistiskt till förslaget som Ella. Ja vijj inte leta på dadis! Ja vill åta ti ITA och köpa dodis! Hö du de! Doodis!

Det som är ett litet orosmoment kring allt det här är två saker; hur kommer det sig att hon är så kaxig? Det känns dock mycket bekant hela det här fenomenet med den kaxiga lillasystern, lite déjà vu. ;) Och för det andra, hur kan de vara sådana godisråttor?!

Hejsan! Har du sett mina skor?

I går fick vi för oss att åka till ICA alla fyra, och det har inte hänt på ett par månader iallafall. Helst undviker jag detta, inte för att tjejerna ställer till med några scener med att gapa och skrika, utan helt enkelt för att de ska hälsa och prata med ALLA de ser. Jag är inte riktigt social som mina avkommor och detta kan skapa viss obekvämlighet för deras kära mor. Och igår var inget undantag.

Jolie sprang fram till främling efter främling, hälsade artigt och frågade om de möjligtvis lagt märke till hennes (leriga) stövlar hon hade på sig. Om någon mot förmodan inte skulle uppmärksammat henne första gången (som t ex de tuffa moppegrabbarna som hade fullt upp med att hålla prillan någolunda innanför munnen) så försökte hon igen med snäppet högre röst; Ja sa: ‘Hejsan’! Jag hete’ Jolie! Har du sett mina fina sko’j?

Ni kan förstå lyckan hos denna tös när hon sprang på någon som gav henne respons, som t ex de äldre damerna som gladeligen pratade bort några sekunder med henne innan hon flög iväg för att stifta bekantskap med en ny främling.

Var kan de ha fått denna sida ifrån? Jag kan omöjligt tänka att jag skulle ha någon som helst del i detta, det går bara inte. Jag skyller allt på deras übersociala och pratglada far. Han får ta på sig detta, även om han hamnar på en hedersvärd andraplats efter tjejerna i grenen ‘social begåvning’.