Tomten är inte far till mina barn.

Jag och Johan ligger i sängen och drar oss på morgonen och pratar strunt.

Johan: Men du, Linda. Använder du aldrig presenter du har fått av mig?
Jag: Vadådå?
Johan: Ja, men typ hästtröjan* eller din Magic Mouse. Tycker du inte om dom?
Jag: Min Magic Mouse älskar jag och den använder jag ju när jag sitter vid ett bord, men oftast blir jag ju sittandes i soffan med datorn.
Johan: Är jag dålig på att köpa presenter åt dig?
Ella, som suttit i sängen och kollat på Bolibompa: Men pappa, du är ju inte tomten!

* Hästtröjan har blivit en internt skämt mellan oss. Det var den gräsligaste, fulaste och paljettigaste tröja med hästtryck(!) jag någonsin skådat – och den fick jag i julklapp av Johan vår första jul. Den gömdes (och glömdes) längst bak i garderoben och när Johan något år senare kom ihåg tröjan grävde jag fram den och han kunde inte tro att det var den han köpt åt mig. Vi tyckte båda två att tröjan var lika gräslig och fick oss ett gott skratt innan tröjan förpassades snabbt som tusan till Myrornas, eller om det t o m var i skräp – för den dög inte ens som trasa till Calibran. Men jag undrar än idag hur han tänkte när han köpte den åt mig… Han kan inte svara på det heller.

Svar på tal.

Att Jolie lider av en obotlig(?) mundiarré just nu är riktigt roligt! Det kommer så många små tokigheter ur hennes lilla mun när man minst anar det och det är en ljusglimt i denna arbetslöshet, speciellt när Johan har långvecka. Det roliga, och lite oroväckande, är att hon är snäppet kaxigare än sin äldre syster och det får mig att börja oroa mig för deras tonår redan nu.. Men det är ett mycket senare bekymmer.

Igår när Jolie som vanligt högljutt ropade MAMMAAA! FÄÄÄÄ’DIIIIII! från toaletten svarade jag med samma mynt, lika högljutt ropade jag JAAA, JAAAAG KOMMEEEEER! och det var en mycket bestämd dam som mötte mig med menande blick och hyttade med fingret när hon lugnt svarade: Mamma, du få inte sk’ika högt som ja. De ä dum-heter!

Någon timma senare när hon igen ropade att hon var färdig svarade jag lugnt att jag kommer och möttes av hennes lillrumpa i vädret. Jag torkade medan hon stod på alla fyra och stirrade i golvet och när hon reste sig upp tittade hon på mig med förvånande min och sa: Jaha, va de duu som tojkade mig? Känns som att jag behöver damma av mina kunskaper i sannolikhetslära och ge några grundkurser till Jolie.

I morse när jag bad Jolie hämta lite kläder åt sig för att de ska få leka på dagis idag var hon inte fullt så optimistiskt till förslaget som Ella. Ja vijj inte leta på dadis! Ja vill åta ti ITA och köpa dodis! Hö du de! Doodis!

Det som är ett litet orosmoment kring allt det här är två saker; hur kommer det sig att hon är så kaxig? Det känns dock mycket bekant hela det här fenomenet med den kaxiga lillasystern, lite déjà vu. ;) Och för det andra, hur kan de vara sådana godisråttor?!

Va ä de hää?

Ella är inne i sin 1000 frågor/minut-period och det är inte alls långt kvar tills att jag har ett stort hål i mitt huvud. Mamma, va ä de hää? När man svarar på frågan svarar hon Aaa tillbaka och så pekar hon på nästa sak: Å va ä de hää?

Det är helt underbart att se henne så nyfiken på allt men samtidigt så blir man så full i skratt när man medvetet låtsas att inte höra hennes fråga och hon tillslut svarar på den själv: Mamma! Mamma, de ä Älle Puh.

Roligast var det i helgen när vi satt och åt frunch tillsammans och jag berömde henne när hon så omsorgsfullt åt sin yoghurt utan att grisa: Vilken duktig tjej du är, du kan ju äta fint utan att grisa!. Ella svarar då Ella ä en glii och jag dementerar det med att tala hon att hon inte är en gris utan en duktig tjej. När jag ätit klart tittar hon på mig med stora ögon när jag ställer in tallriken i diskmaskinen och fyrar av världens bredaste leende och säger Mamma ä en dutti ej! Den allra första komplimangen har man nu fått av henne, och den värmde riktigt! ♥

2-årskalas

Idag har vi haft kalas åt Ella-Bella i och med att jag klantade mig rätt dugligt förra helgen. Jag styrde ju tårtor, fika och ballonger (för att hårddra det) men failade katastrofalt med att inse på fredagen, alltså dagen innan, att jag helt glömt att bjuda gäster. Nåja, no harm done. ;)

Kalaset till ära så gjorde jag en liten Kitty-tårta åt lillälsklingen, som mest bara stod och gapade som en apunge innan hon brast ut i ett megaleende och försiktigt viskade ”Titty!”.

Ella slocknade som en klubbad tidigare under kvällen och bad t o m själv om att få en ny blöja, en flaska välling och lägga sig. Det kan jag tala om inte händer varje dag. :) Men det tar på krafterna att fylla år och ha så mycket gäster som är här och kalasar, fikar och leker – men jag tror att hon var riktigt glad och nöjd när hon kröp ner i sängen. Det är iallafall jag.