Tomten är inte far till mina barn.

Jag och Johan ligger i sängen och drar oss på morgonen och pratar strunt.

Johan: Men du, Linda. Använder du aldrig presenter du har fått av mig?
Jag: Vadådå?
Johan: Ja, men typ hästtröjan* eller din Magic Mouse. Tycker du inte om dom?
Jag: Min Magic Mouse älskar jag och den använder jag ju när jag sitter vid ett bord, men oftast blir jag ju sittandes i soffan med datorn.
Johan: Är jag dålig på att köpa presenter åt dig?
Ella, som suttit i sängen och kollat på Bolibompa: Men pappa, du är ju inte tomten!

* Hästtröjan har blivit en internt skämt mellan oss. Det var den gräsligaste, fulaste och paljettigaste tröja med hästtryck(!) jag någonsin skådat – och den fick jag i julklapp av Johan vår första jul. Den gömdes (och glömdes) längst bak i garderoben och när Johan något år senare kom ihåg tröjan grävde jag fram den och han kunde inte tro att det var den han köpt åt mig. Vi tyckte båda två att tröjan var lika gräslig och fick oss ett gott skratt innan tröjan förpassades snabbt som tusan till Myrornas, eller om det t o m var i skräp – för den dög inte ens som trasa till Calibran. Men jag undrar än idag hur han tänkte när han köpte den åt mig… Han kan inte svara på det heller.

Eight legged nightmares.

I natt vaknade jag vid 03-tiden av ett panikskrik som kom från Jolies rum. Jag skyndade in till henne och trodde att jag skulle hitta henne liggandes på golvet, men hon hade inte trillat ner från sängen. Istället fann jag henne i sängen, målmedvetet sparkandes på täcket, när hon med ängslig röst sa ”ja vijj inte ha dom hää!”. Jag frågade vad det var hon inte vill ha hos sig och svaret som kom borde inte förvåna mig. ”Spindlaj! Ja tycke’ inte om spindlaj!”.

Precis som jag brukar lugna hennes far vid dessa mardrömmar talade jag om för henne att  det inte finns några spindlar där och att hon tryggt kan ligga under täcket igen och sova gott. ”Ä du säkej? Lova’ du?” Jag lovade, och i samma sekund som jag la täcket på henne igen hörde jag hur hon redan sov. Älskade lilla sötnos.

Hon är väldigt lik sin far, på så många sätt.

BVC-besök from hell

Lunchdejten på Fresh Food & Coffee på Kumla torg levde upp till förväntningarna. Min bakpotatis med skagenröra var riktigt god även om jag blev bra sugen på den texmex-burrito som Johan beställde. Då jag för tillfället knappt har någon röst var det Johan som fick sköta snacket och jag var inte ens i form att säga emot om det skulle behövts. Jag provade vid några tillfällen att inflika något i hans monolog men möttes bara av ett: Vad mumlar du uti? Var nu tyst och lyssna istället. Kärlek.

Innan vi åkte och hämtade tjejerna på dagis passade jag på att dricka en kopp te med en skvätt honung i och det visade sig vara ett vinnande drag från min sida. Sakta men säkert förvandlades Johans monolog till en dialog och tillslut hade inte han så mycket till val än att bara lyssna på min monolog istället. Att rösten sen började krackelera efter en kvart eller så är orelevant. Jag fick iallafall säga det jag ville ha sagt.

På BVC lekte tjejerna snällt i väntrummet och var på strålande humör. Jag borde ha anat att detta var lugnet före stormen… Väl inne hos läkaren förvandlades Jolie till ett litet monster, eller lejon om man föredrar det. Hon röt, grät, skrek, ålade och sparkades hejvilt så fort vi fått av henne kläderna för att mäta och väga henne. Att det är lite mer temperament i henne än Ella vet jag men att hon kunde besitta sådant ursinne fick både min och Johans haka att droppa till backen. Lustigt var att läkaren var densamme som levererade det positiva graviditetstestet till mig, i slutet av november 2008 och honom har jag inte sett sen dess. Åkte då till VC pga UVI och bad dom slänga i ett gravtest när de ändå hade sådana liggandes. ”Ja, de ei precis som do ana men ja veit ej va du tucke, så stor grattis!”. Jag tittade väldigt skeptiskt på honom då jag trodde att den tokige polacken(?) grattade mig till UVI:n innan han tillslut, med en röst som dånade i hela vårdcentralen utbrast ”DU VARA MED BARN!!” och påminde mig om stickan som sänktes i urinprovet.

Nåja, idag träffade jag honom igen och jag vet inte om det var han, någon av de två läkarstudenterna eller distriktssköterskan inne i undersökningsrummet som fick Jolie att reagera som hon gjorde och vrålet hon gav ifrån sig när sprutan sänktes i armen skar i hjärtat. Allra helst ville jag rycka henne ur Johans famn och springa med henne ut till bilen där igen kunde vara dum med henne. Det är jobbigt att se sina barn så rädda även om man vet att det är för deras eget bästa..

Väl ute i väntrummet igen gick ursinnet/rädslan över och hon förvandlades åter till den mysiga lilla tjej hon är. Ja, den mysiga lilla tjej hon är trots sin starka vilja. Att hon, likt sin far, är född i lejonets tecken råder det inga tvivel om. ;)

♫ God is a girl

 Jag nostalgitrippar som aldrig förr och nu hamnar jag av en given anledning i största del till sommaren 2004 i Boden som innebar en massa skratt, många tårar och diverse sommarnöjen. Har riktigt svårt att smälta allting och jag vet inte om det beror på att jag verkligen inte vill greppa sanningen. Om 2 veckor är vi uppe i Boden för att ta farväl med gå på begravning och det suger mer än något jag tidigare varit med om, någonsin. :'(

Med OukastRoses, KelisTrick Me och det mesta med Günter and The Sunshine Girls, speciellt Touch Me, Teeny Weeny String Bikini och Ding Dong Song i högtalarna befinner jag mig mitt i den ljuva och relativt bekymmerslösa 2004 med allt vad det innebär.

Bästa låten till att nostalgitrippa mig dit jag vill är God Is A Girl med Groove Coverage som alltid kommer att föra tankarna till den lilla 2:an på ”andra änden av stan”.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=L2DxQqPd6cw[/youtube]

Robbelibobban ♥

Första gången jag träffade Robin var under löningshelgen i oktober 2003 och kvällen slutade inte alls som vi trodde när den började. ;) Det som började som en rolig och lättsam hemmafest för fyra (i och med att undertecknad åkt ifrån legget och inte kom in på krogen), slutade för mig och Robin i sovrummet i hans lilla 2:a; med timslånga & djupa, samt tidsom otroligt flummiga samtal om allt mellan himmel och jord. Och så kom det att fortsätta…

Han var den första som fick veta att jag blivit med skokartong (aka ungdomslägenhet) på Station och lovade att komma och hälsa på mig och dessa 15 kvm och det gjorde han, trots att han visste att det innebar obekväm alt. ingen nattsömn alls, i och med 120 cm säng delat på tre personer. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum, och det fanns det alltid.

När jag flyttade till Boden för att bli sambo med Hun’ växte vår vänskap än mer och när avstånd inte längre var ett hinder tillbringade vi mycket tid ihop, oftast med att göra just ingenting. Att bara vara, varvat med lite film och mycket flum och galna samtalsämnen – det var vad vi gjorde bäst.

Den 12 augusti 2004 trillade skattepengar in på olika konton runt om i landet och dagen till ära lämnade vi Boden och befann oss i Luleå – jag, Robin och Magnus – för att göra oss av med dessa. Med Robin vid min sida gjorde jag en väldigt delikat piercing och min första tatuering som blev ett kanjitecken i nacken. Länge stod jag och valde bland alla dessa tecken utan att titta på översättningen. Det fanns ju verkligen ingen garanti för att översättningen stämde, det kunde ju lika gärna betyda kycklingsoppa i slutändan.

Att tatueringen för alltid skulle komma att påminna mig om bl a Robin visste jag redan där och då, det fanns ingen tvekan om den saken. Det är ju självklart att man alltid kommer att minnas det moraliska stödet från speciella ögonblick som den första (och hittills enda) tatueringen. Dessutom hjälpte han mig att bestämma mig för tecken, och valet föll på tecknet som betyder ängel. Vi skrattade gott åt att det kunde klassas för ”falsk marknadsföring”, men det var liksom en del av charmen med det hela. Vi visste ju bättre! :)

Jag är så glad för att tatueringen är förknippad med just de minnena och Robin. Min tatuering har förvandlats till en minnestatuering för en av de härligaste människorna jag mött och som blivit just en ängel – att vi valde den tillsammans gör det extra speciellt.

Nu när beskedet sjunkit in rinner tårarna i tid och otid… Klumpen i halsen gör så ont, men inte ens i närheten så ont som vetskapen om att du inte längre finns bland oss. Saknaden är enorm och du kan inte föreställa dig vilket tomrum du lämnat efter dig, inte bara hos oss.

Älskade Robin, du kommer för alltid att ha en stor plats i våra hjärtan!
Vila i frid, Robbelibobban. ♥

There were good times and there were bad times – and everything in between.