Watchmen – Unforgettable

Igår kom Jocke över för att leka lite med Johan och som vanligt vankades det pizza för grabbarna. Själv stod jag mig på min skinkmacka jag kallade frukost hela dagen, även om det självklart slank ner en och annan Kinder Maxi i sällskap av något glas julmust. Men vem har sagt att det ska ätas nyttigt under jul? Beach 2011 är dessutom fortfarande månader bort.

När både Ella och Jolie somnat vid 21-tiden bestämde jag mig för att se på Watchmen tillsammans med grabbarna i och med att den fortfarande varit osedd av mig, precis som de allra flesta filmer. Soffan i bio-/gästrummet kändes ganska snabbt trång och rumstemperaturen steg (enligt mig) till outhärdliga grader samtidigt som syret började ta slut. Detta förbättrades självklart inte av Jasse som bestämde sig för att släppa sig där han låg precis framför mina fötter!

Hunden åkte ut ur rummet och öppnandet av dörren borde ha åtgärdat de återstående problemen med syrebrist och bastukänsla. Men inte. Jag slet av mig tofflorna(!) och var till och med och bytte till lite ledigare kläder och dumpade tjocktröjan, men inget tyckte hjälpa. Var det dr Manhattans synliga paket som fick min puls att höjas och hans förmåga att klona sig vid väl valda tillfällen som fick tempen att stiga? Allt detta i HD på en 90″ bioduk – grabbarna var dock till synes opåverkade.

Filmen i sig får bra betyg, i mina mått mätt. Slumrade enbart till ett fåtal gånger och inga längre stunder under hela den nästan 3 timmar långa filmen. Strax efter 00 åkte Jocke hem men det dröjde inte många minuter innan han ringde och bad Johan komma och hämta honom, och bilen, tillbaka hem till oss. Han skyllde på bilen men jag tror innerst inne att han faktiskt saknade oss och inte ville åka hem, så vi bäddade ut soffan i biorummet och förvandlade rummet till ett gästrum istället.

Watchmen, ja.. Lite Cohen, Simon & Garfunkel och Dylan blandat med självlysande blåa fallosar, superhjältar och action – det kan ju inte slå fel.

When all my faith has gone, you bring it back to me

Jag vet inte hur i hela fridens namn jag kunnat missa releasen på James Morrisons nya album ”Songs for you, truths for me” med tanke på hur jag länge jag väntat på den! Skandal, det är vad det är…

Men nu har jag den här och i samma veva han tog sin första ton reste sig håren på min arm och jag fick gåshud över hela min kropp. Han är helt underbar! Mmm…

Jag älskar James!

I’m going crazy!

Jag håller på att driver mig själv till vansinne genom att försöka hitta den där låten som jag och en föredetting fick utbränt på en skiva av en dåvarande gemensam kompis. Låten var en ballad som inkluderade pianointro och något om ”rain” och jag vill minnas att det även fanns med ett ”november” med i låten.. Låten framfördes av en, vad jag tror är, rockgrupp – men det är inte November Rain med Guns n Roses.

Kompisen som brände skivan visste varken var låten eller gruppen hette och till följd av detta hette den 11. Unknown – Unknown baksidan av omslaget han pillade ihop i Word. I och med att skivan skapades nångång 2001-2002 så är det ju ingen ny dänga, och hade den varit aktuell då hade jag mest troligt fått namnet på den. Dessutom vill jag minnas att skivan försvann ett tag innan sakerna delades upp i två olika högar i den lilla ettan. Vilken osis. Ingen möjlighet att rippa skivan med andra ord…

Har försökt Googla mig till ett svar på min lilla fråga och tror (och hoppas) att det kan vara låten November Rain med EBTG (Everything But The Girl) men jag hittar den ingenstans på nätet. Hittar bara texten och den klingar liiite bekant.

I touch you on a screen

Jag vet inte varför jag nostalgitrippar så mycket numera, men faktum är att det händer och jag fattar ingenting. Satt precis och lyssnade på soundtracken för mitt 2002: ‘Playing With Fire’ med Brolle Jr, ‘Touch Me’ med Weeping Willows, ‘Caught in the Middle’ med A1 och ‘Someone New’ med Eskobar – hipsvips var jag 17 år igen. Det är ju inte sådär jättelänge sen, om sanningen ska fram så känns det mer som om det var igår än för 6 år sen. :)

Men iallafall, musik alltså. Vilka känslor den kan väcka… För att sammanfatta; helt insane.

I act like an addict, I just got to have it

En fnittrig tonåring. Ja, det är väl mitt state of mind just nu på många sätt. Nostalgisk till tusen har man gått och blivit och dessutom återupptäckt en gammal crush; Alfie.

Sen första gången jag såg filmen har jag inte glömt bort honom men det kommer i vågor och just nu sitter jag och slukar Soundtracket till filmen; Old Habits Die Hard med Mick Jagger. En riktig eargasm.

Och nostalgin väljer inte vad den för med sig, jag känner ett ofantligt sug efter min sk skokartong på Station. Än en gång! Stationstiden har tydligen gjort ett mycket större avtryck i mig än jag tidigare varit medveten om och erhåller en större plats i mitt hjärta än jag tidigare anat. :)

… Och dansen. Guuud, vad jag saknar allt med dansen även om jag slutade pga att det till slut rann ut genom öronen på mig. En överdos av dans tror jag att jag drog på mig, vilket är synd. Som den tävlingsmänniska jag inte är förstördes min hobby pga av tävlande, synd bara att jag inte hade facit i hand och kunde ta beslutet innan det var försent.

Varifrån kommer all denna nostalgi som sköljer över mig?! Jag kan ju verkligen inte klaga på något som helst i mitt liv vid en tidpunkt som denna. Det kanske bara hör till att bli sådär nostalgisk som bara jag kan bli emellanåt och tänka tillbaka på tiden då livet såg totalt annorlunda ut? Fast tanken på ett liv innan Johan och Ella får mig att sakna dem, fast de ligger i rummet intill. Dags för mys!

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=bvzh7NmeWuk[/youtube]

Old Habits Die Hard – Mick Jagger