Ella-Bella Busunge, 2 år gammal

I lördags var det dags för min lilla skrotunge att fylla år för andra gången och det firade vi genom att låta Ella välja vad dagen skulle bjuda på. ”Vill du åka och bada på Gustavsvik eller leka på Lek- och Buslandet?”. Leka, svarade Ella så vi åkte till Buslandet tillsammans med vårt finbesök från Vittjärv, Boden, som består av svägerskan, hennes karl och sockersöta dottern Fabienne.

Ella och Fabienne (3 år) var väldigt lyckliga över att vi hamnade på Buslandet och visste inte riktigt vart de skulle börja. Studsmattorna är en favvo hos kusinerna så de både påbörjade och avslutade med studsmattorna, men där emellan hann vi med att åka rutschkana i mängder, hoppa i hoppslottet, klättra, leka i bollhavet och skjuta med bollkanonerna – bland annat. En riktigt rolig dags för oss alla, inte minst för papporna. ;)

91 minuter.

Uppenbarligen var det inte mer än 91 minuter, varav 11 utav dem var på förlossningen, som krävdes för lillasyster att titta ut när hon väl bestämt sig för det. Klockan slog exakt 01.00 när jag vaknade av ett konstigt knixande ljud och tittade på tv-klockan. Ljudet följdes av en välbekant känsla och jag flög upp ur sängen för att konstatera att det var vattnet som gick. Here we go again, tänkte jag och ställde in mig på en flera dagar lång vattenavgång och utdragen förlossning.

Ca 20 minuter senare när jag satt i telefon med mamma fick jag bråttom att lägga på, för då fick jag en värk och den var inte av denna värld. Så fort barnvakts-Micke kommit hit åkte vi mot USÖ och resan in kändes ungefär var 3:e minut väldigt lång. Väl utanför nattingången till förlossningen kämpade jag riktigt hårt med att orka samla kraft till mig för att gå de 20 metrarna som behövdes från bilen till trapphuset och in i hissen medans Johan åkte och parkerade bilen.

I hissen övervägde jag att lägga mig ner och hoppas på att Johan skulle välja samma hiss som jag istället för någon av de andra tre. Detta kändes dock väldigt riskabelt då jag aldrig brukar ha oddsen på min sida, så jag kämpade på så gott jag kunde på mina darriga ben. När jag väl tagit mig in till förlossningen och lagt mig i sängen i sal nr 7 kom Johan in och fattade ett stadigt grepp om min hand samtidigt som BM konstaterade att hon kände bebisens huvud – och i samma veva sköljde en våg av kraft över mig och denna kraft fick mig att ta i för kung och fosterland samtidigt som jag skrek ”men ge mig nåt, för faan!” och syftade på någon form smärtlindring som ändå inte skulle hinnas med.

Halva huvudet var ute och Johan satt med hakan i backen. Själv var jag minst lika överraskad över den snabba vändningen och när nästa krysvärk kom, kom även bebis och det hela var över. Vi kom in till förlossningen kl 02.20 och klockan 02.31 föddes vår lilla dotra som vägde 3045 gram och var 48 cm lång. Hattmåttet mättes till 35 cm och trots att hon var en hel del större än Ella är hon till utseendet en skrämmande lik kopia av sin söta storasyster som nyfödd.

Bebisplutt
Mycket överrumplade, men stolta och lyckliga, nyblivna 2-barnsföräldrar.

Ingen favorit i repris

Vecka 33 – vi har gått in i den magiska månaden då Ella föddes; den 8:e månaden. Det börjar onekligen vara dags att ta tag i det där förlossningsbrevet som jag aldrig hann sammanställa när jag väntade Ella och något får mig att tro att det inte heller är en dum idé att börja se över min BB-väska. Vad ska jag packa med?

Sist slutade ju det hela i något som skulle kunna liknas vid en katastrof, ur BB-väskesynpunkt iallafall. Kortfattat kan det beskrivas på detta sätt:
► Vattenavgång i vecka 34+4 – på ICA-parkeringen en fredagseftermiddag.
► Åka hem för att ringa förlossningen + packa BB-väskan. (Jag ringer, Hun’ packar)
► Komma in på förlossningen, bädda ner Hun’ i förlossningssängen.
► Bli nyfiken på innehållet i BB-väskan, öppna den och upptäcka bl a följande;
     – Kamera. Det viktigaste fick vi med!
     – 2 par mysbyxor, åt Hun’.
     – t-shirtar, åt Hun’.
     – underkläder i massor, åt Hun’.
     – bärbar dator och en spindel med ca 100 filmer.
     – tofflor, åt Hun’.
     – två par mycket små stringtrosor, åt mig.

Med andra ord inte så mycket till ombyte för mig eller kläder till bebis. Jäklar vad roligt vi haft efteråt åt denna BB-väska, som faktiskt hann packas om både en och två gånger innan det var dags att åka in för att föda bebis, 4,5 dygn senare. Men vad gör man när man blir totalt tagen på sängen, stressnivån är above & beyond och man inte kan tänka klart alls? Hun’ gjorde ju ett tappert försök i att packa med det viktigaste medans jag å andra sidan satt på toaletten och lekte mänskligt Niagarafall samtidigt som min mentala status var rätt likt Flin i Lejonkungen. Kanske inte det mest lugnande i den situationen. Haha, vilket radarpar!

Hur roligt det än må vara att minnas tillbaka till detta så vill jag helst undvika samma sak igen, denna gång ska vi ju skapa nya flummiga minnen att kunna skratta åt i efterhand. ;)

För hon har tagit studenten…

EmiliaIdag tar min älskade lillasyster studenten och jag befinner mig tråkigt nog hela 110 mil bort. Det känns inte bra alls! Men att resa själv med 1-åring när man i dagarna går in i 8:e månaden och har en prematurförlossning i bagaget är inte det bästa, så både familjen i norr och sambon tyckte att ”nixnej, du reser icket”. Det hade ju varit en annan sak om Hun’ kunnat stanna hemma med Ella men så kom ju sjukskrivningen i vägen och de planerna gick i stöpet… Det är så j*vla typiskt – förbannade Murphy!

Nåja, i mina tankar är jag uppe i Haparanda och jag hoppas så att syster får en helt underbar dag idag!