Nov 13 2014

Bland hockeyrör och isprinsessor

Det kan knappast ha undgått någon att den senaste veckan gått i ishallens tecken. Jolie har bestämt sig för att bli isprinsessa och börja med konståkning och då har resten av familjen snällt ställt upp och gjort ett antal besök till ishallen. Förra onsdagen gjorde vi vårt första besök och sen dess har vi hunnit med att åka torsdag, lördag, söndag och igår. Inför detta åkte jag och köpte mig ett par hockeyrör, trots att jag aldrig tidigare åkt på annat än konståkningsskridskor med taggar. Det var, erhm, en upplevelse…

Under vårt andra besök på ishallen insåg jag följande två saker:
1. Vi gör Jolie en björntjänst genom att lära henne att först åka på ”vanliga skridskor” utan taggar om hon ska bli isprinsessa. Det är en helt annan åkteknik som skiljer skridskorna åt. Det blev jag som sagt varse om.
2. Jag inte alls tycker om hockeyrör. Inte bara känner jag mig som Bambi på hal is (kan ha att göra med att jag inte åka skridskor på… 11-12-13 år?), de gör ju ont att ha på fötterna!

Vis av erfarenhet bestämde vi oss för att tomten skulle få göra ett besök före julafton hos Jolie. Jag beställde ett par Reebok Glitter Girl-skridskor åt Jolie efter att ha upptäckt dem av en slump på nätet. De kunde inte vara mer ”Jolie” och hon blev helt mållös i förrgår när hon fick dem. När det var dags att sova fick gosedjuren lämna plats för väskan med skridskorna.

Igår var det min tur att få en leverans av tomten. Jag lyssnade på min bror som tyckte att Reebok gör de bästa skridskorna, och det är jag glad för. Till mig kom ett par Reebok SKR-400 och jag skojar inte när jag säger att jag var som ett barn på julafton. Jag är verkligen ingen skridskomänniska, men jag var benägen att ha dem med mig i sängen jag med. Fy fan, var sköna de var och så fint de satt på foten. Jag hade ingen aning att skridskor kan vara sköna! Bara olika grader av obekväma, liksom.

Behöver jag säga att vi är två stycken som längtar till att klockan slår 13.20 så att vi kan befinna oss ute på isen igen. Det kommer att vara två väldigt lyckliga jordgubbar som glider runt i sina nya Reebok-griller och en mellanjordgubbe som är lite svalare inför denna aktivitet, men som kämpar på otroligt bra trots brist på intresse och är lika duktig som syrran.

Det är så jäkla roligt att göra saker med barnen på det här sättet och se deras utveckling, envishet och målvetenhet. Mammahjärtat fylls och känns sprängfyllt av känslor under dessa tillfällen – och vi har bara börjat! <3

jolies mina

Okt 5 2014

We’re going for those pleasures in the night

Tänk att det skulle behövas en liten provokation för att jag skulle få fingrarna ur den välsvarvade för att logga in här och skriva något, två dagar i rad.

Igår var jag ute med mammorna från föräldragruppen med beräknad bebisleverans i februari 2008. Det blev en vinkväll hos M innan vi tog en vansinnesfärd i taxi till Harrys. Holy fucking Jesus Christ för den bilfärden. Den taxichauffören kan på riktigt inte haft något körkort, och hade han det borde det ha blivit beslagtaget för länge sen. En timme på Harrys hann det bli innan det var dags för stängning och hemfärd. Höjdpunkten för min del av den dryga timmen på Harrys var C’s outtömliga energi på dansgolvet med 80- och 90-talshits och Frozen Strawberry Daiquiry. Galet kul och galet gott!

Okt 4 2014

”Tragiskt med folk som inte har humor! :D”

De som känner mig och är vän med mig på Facebook har nog inte undgått att jag, lite titt som tätt, delar olika länkar. Ofta antirasistiska, feministiska eller bara ”vanliga” PK-länkar, sådant där som jag helt enkelt tycker är läsvärt, aktuellt och skitviktigt. Och ibland, som idag, ifrågasätter jag anledningen till varför någon bekant till mig väljer att normalisera rasismen genom ”humor”.

Bekant: ”Snart får vi inte säga ”familjens svarta får” längre då det kan uppfattas som rasistiskt. Då får det heta ”lamm med anpassningssvårigheter”.

Jag: Får ni inte läsa om intersektionalitet på förskollärarprogrammet?

Det är dags att vi slutar ta på oss offerkoftorna för att vi lever i ett samhälle som förändras och som tar hänsyn till att folk är lika värda oavsett kultur och hudfärg.

Vi har inte tolkningsföreträde när det gäller exempelvis ordet neger, som jag förstår att denna offerkofta är baserad på. Det är ett kränkande och nedvärderade glåpord och att vi skippar negerkungar och negerbollar är ett steg i rätt riktning. Jämförelsen är bara pinsam och visar på stor okunskap och statuerar ett tydligt exempel på hur normaliserad rasismen är.

Bekant: *Något i stil med att de fått läsa om sociologiska teorier och att man inte är rasist för att man delar länken*

Jag: Det finns många sociologiska teorier, men just intersektionalitet tar upp diskriminerande maktordningar och det är bra att ha koll på. Speciellt om man ska vara med att forma vår framtid i ett tidigt stadie i deras liv.

Om man inte är rasist, varför dela något sådant som visar på missnöjet i att inte få uttala sig rasistiskt? Det, per definition, är ju vad en rasist är; dvs någon som uttalar sig rasistisk och inte tar hänsyn till annat än sin kultur och sin hudfärg. ”Buhu, jag får inte längre säga rasistiska saker!” är det man endast hör från rasister som gärna inleder den meningen med ”Jag är inte rasist men…”.

Kan man inte se skillnad på varför man bör se över användandet av neger kontra svart så bör man läsa på lite. Orkar man inte det kan jag ge en crash course genom denna sammanfattning: neger är ett nedsättande glåpord som folk kan ta väldigt illa upp av.

Det här har varit på tapeten i mååånga år, det finns artikel är från 2005 där en person, med tolkningsföreträde, berättar om varför vi bör sluta med att använda n-ordet. För den som orkar med lite läsning rekommenderar jag ovan nämnda artikel: Aftonbladet – Bli kallad neger är kränkande

Sen kan jag även passa på, som den PK-fantast jag är, dela med mig av en annan läsvärd länk: Linneas språkblogg – Varför får man inte säga neger?

Trevlig helg, och förhoppningsvis läsning! :)

 

Det roliga är att dessa rasistkomiker sällan har något konkret att komma med när man ifrågasätter, och det slutade med att personen raderade bilden hen delat om lammen med anpassningssvårigheter. Att bilden raderades tycker jag på riktigt är roligt, då det kan tyda på att personen fått en tankeställare, värderat om budskapet och kanske insett vad det handlar om. Det tråkiga i det här fallet är att personen istället raderade bilden, publicerade en passiv aggressiv statusuppdatering där hen beklagade sig över hur tragiskt det är med folk som inte har humor (läs: hur tragisk jag är som inte besitter rasistisk humor) och därefter valde att blockera mig. Rätt tydligt att hen vill vara rasist i fred utan att någon som jag ifrågasätter detta.

Jag är glad att jag hann spara mina kommentarer innan de försvann för att gå tillbaka och läsa om jag på något sätt uttryckte mig klumpigt men det kan jag inte se, än i alla fall. Om nu någon av er mina kvarvarande vänner och bekanta framöver tar illa vid sig ifall jag ifrågasätter något uttalande eller länk framöver så hoppas jag på att ni kan vara stora nog att kunna stå för era åsikter och föra en diskussion istället för att lägga locket på. Att inte göra det tar jag som ett tecken på såväl argumentationssvårigheter som trångsynthet. Och trångsynta människor är väl ändå bland det tråkigaste som finns, speciellt i vän- och bekantskapskretsen?

Puss och kram!

 

Jan 1 2014

1 januari 2014

Det här är det första året jag verkligen ser fram emot sen 2011 – som kom att bli ett skitår. 2012 som följde blev än sämre och 2013 har varit det största skitåret av dem alla, men nu, nu är vi äntligen på banan igen på så många plan.

2013 var året då vi flyttade isär – bara för att inom loppet av veckor inse att inget och ingen kan hålla oss ifrån varandra. Inget ont som inte för något gott med sig och resultatet av dessa skitår vi nu lämnat bakom oss är, precis som klyschan lyder, att vi nu står starkare tillsammans än tidigare.

2014. Det är verkligen en nystart på så många plan. Jag har tagit det där beslutet jag i så många år velat ta men inte vågat pga att jag inte vetat vad jag vill göra. Men det gör jag nu, och den 20 januari är det dags för mig att sätta mig vid skolbänken igen! Tanken var 15 poäng arbetsrätt på distans via Lunds universitet, men när antagningsbeskedet kom och jag såg att jag kommit in på personalvetarprogrammet på Örebro universitet (som jag enbart sökt som en ”nödlösning” ifall jag fortfarande skulle varit arbetslös vid årsskiftet) väcktes känslan i mig – nu eller aldrig! Efter att ha bollat tankar och funderingar med både Johan och Emily och fått höra det jag behövde höra, stod det klart. Jag sa upp mig från jobbet och tackade ja till studentlivet.

Jag ser fram emot detta år tillsammans med min älskade familj, med studierna och med att få landa efter allt som har varit och bara njuta av att jag är på en plats i mitt liv där allt känns… rätt.

Dec 29 2013

This could be heaven for everyone.

Efter en vecka i norr med julfirande med familjerna är vi äntligen hemma igen, jag och Johan. Tjejerna blev, som planerat, kvar uppe hos mormor och morfar och ingen är väl gladare än de. Själv fick jag en ofantlig längtan efter dem redan idag, efter ett dygn. Kan det ha varit det att jag kände mig lite skyldig precis efter att jag yppat orden ”det märks att tjejerna inte är hemma nu när jag får sova ut” och njöt av att vi vaknade vid 13.30-tiden(!!) idag? Något är det iallafall.. Lugnet i huset nu går inte att jämföra med det lugn som brukar uppstå när de är ute och leker, det är ett annat sorts lugn. Oj, vad de saknas, våra små skruttungar.