Det börjar kännas rätt ensamt såhär på kvällskvisten när tjejerna sover, precis som deras far gjort sen kl 16 idag. Hun’ dras med sin huvudvärk som vägrar släppa taget lika mycket som han vägrar att uppsöka hjälp på VC då det mest troligt är bihålorna som bråkar – för hundrafemtioelfte gången.

Kvällen har jag tillbringat med att gråta framför ”Livet på BB” eller vad nu förlossningsprogrammet på kanal 5 heter. Jag begriper inte hur jag kan sitta och böla till andras förlossningar när jag inte fällt en tår när tjejerna fötts. Därmed är det inte sagt att det känts som att hjärtat gått i kras för att de varit så fruktansvärt underbara och perfekta – och är fortfarande.

Och på tal om ”underbara” så har mitt underbara lilla hjärtegos i form av Jolie tagit sina första steg idag! Det var så underbart att se och hon var så stolt, men ingenting jämfört med hur stolt jag var när jag såg henne ta det ena steget efter det andra innan hon druttade ner på rumpan vid steg nummer 5.

Jag som var fast besluten om att gå och lägga mig i god tid idag, har uppenbarligen inte kommit mig i säng än. Klockan börjar närma sig 22.30 och än har jag saker att göra innan jag kan somna gott; saker måste plockas undan så att inte Ella får för sig att hitta på en massa bus, vällingflaskorna måste diskas – och fyllas på med nytt för att jag ska slippa göra detta kl 01, som verkar ha blivit en standardtid för Jolie att vakna hungrig på.

Men i natt tycker inte jag att hon ska kunna vakna hungrig, det lilla matvraket har ätit mer idag än både jag och Ella tillsammans! Från klockan 17 har hon ätit en 200 grams burk med potatis och rödspätta, en timme senare åt hon inte mindre än två varmkorvar och en smörgås och sedan välling kl 20. Jag förstår inte hur hon får plats med allt i den lilla kroppen! :)

Näe, det börjar väl vara dags att greja på lite så att man kan lägga sig i sängen och mysa lite till några avsnitt HIMYM.

Imorn (eller egentligen idag) går det äntligen att anmäla sig till högskoleprovet och denna gång missar jag det inte! ;) Den 23 oktober är det dags för mig att skriva mitt första prov och se om det kan bli något vettigt av mig nångång. Hoppas kan man ju alltid.

Nervös som sjutton är jag iallafall redan nu, för jag kan inte påstå att det gör susen för förståndet att vara hemma med en 2,5-åring som börjat komma i trotsåldern och en 1-åring som upptäckt att det där med att klättra är en sjuhelsickes rolig sysselsättning. Man kan bli galen av mindre. ;)

Jag har precis fotat, överfört och beskurit foton på Hun’s tumme som ska skickas in till försäkringsbolagen för invaliditetsbesömning. Det var rätt roligt att för omväxlings skull FÅ ta kort på den, i vanliga fall lockas jag mycket till att fota den in action á la tv-spelande och det uppskattas sådär vill jag påstå.

Annars har dagen flutit på rätt bra, har haft besök av Carro och Kian, och senare även av Jon. Eller ja, det var Johan som fick besök av Jon och till allas stora överraskning såg man inte skymten av dem annat än när de elopade till ICA för att inhandla lite proviant för att fortsätta spelandet i biorummet.

Jag å andra sidan tillbringade de timmarna grabbarna spelade med att:
1. se på när tjejerna äter (dvs Jolie äter och Ella grisar med maten)
2. nöta de två forumen som går heta i tider som dessa
3. bjuda Jolie (och Ella) på en Piggelin
4. halta fram pga öm ischiasnerv (Sken-/sympatigravid?!)
5. städa Ellas rum och bädda rent i hennes säng

Yeah, Piggelin for the win!

Det här med att uppdatera bloggen funkade inte riktigt sådär som jag hade hoppats, men skam den som ger sig. Skulle bra gärna vilja veta varför det är så svårt! Kan ju skylla som härligt väder, en massa släktingar som avlöst varann här hemma och Jolies 1-årsdag. Min lilla snuttplutta fyllde 1 år den 30 juli och dagen kom mycket fortare än jag önskat. Nu har jag inte längre någon bebis!

Idag är första kvällen på 2,5 veckor som jag och Hun’ och tjejerna är ensamma och det känns väldigt tomt! Som mest har vi varit 9 personer boende här hemma hos oss och jag vill lova att det har märkts. Inte minst när hälften av besökarna åkte hem, redan då blev det riktigt tyst och tomt här! Och nu när de sista släktingarna åkt hem är det med andra ord ännu tystare och tommare.. Skrämmande!