Jag nostalgitrippar som aldrig förr och nu hamnar jag av en given anledning i största del till sommaren 2004 i Boden som innebar en massa skratt, många tårar och diverse sommarnöjen. Har riktigt svårt att smälta allting och jag vet inte om det beror på att jag verkligen inte vill greppa sanningen. Om 2 veckor är vi uppe i Boden för att ta farväl med gå på begravning och det suger mer än något jag tidigare varit med om, någonsin. :’(

Med Oukast – Roses, Kelis – Trick Me och det mesta med Günter and The Sunshine Girls, speciellt Touch Me, Teeny Weeny String Bikini och Ding Dong Song i högtalarna befinner jag mig mitt i den ljuva och relativt bekymmerslösa 2004 med allt vad det innebär.

Bästa låten till att nostalgitrippa mig dit jag vill är God Is A Girl med Groove Coverage som alltid kommer att föra tankarna till den lilla 2:an på ”andra änden av stan”.

Första gången jag träffade Robin var under löningshelgen i oktober 2003 och kvällen slutade inte alls som vi trodde när den började. ;) Det som började som en rolig och lättsam hemmafest för fyra (i och med att undertecknad åkt ifrån legget och inte kom in på krogen), slutade för mig och Robin i sovrummet i hans lilla 2:a; med timslånga & djupa, samt tidsom otroligt flummiga samtal om allt mellan himmel och jord. Och så kom det att fortsätta…

Han var den första som fick veta att jag blivit med skokartong (aka ungdomslägenhet) på Station och lovade att komma och hälsa på mig och dessa 15 kvm och det gjorde han, trots att han visste att det innebar obekväm alt. ingen nattsömn alls, i och med 120 cm säng delat på tre personer. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum, och det fanns det alltid.

När jag flyttade till Boden för att bli sambo med Hun’ växte vår vänskap än mer och när avstånd inte längre var ett hinder tillbringade vi mycket tid ihop, oftast med att göra just ingenting. Att bara vara, varvat med lite film och mycket flum och galna samtalsämnen – det var vad vi gjorde bäst.

Den 12 augusti 2004 trillade skattepengar in på olika konton runt om i landet och dagen till ära lämnade vi Boden och befann oss i Luleå – jag, Robin och Magnus – för att göra oss av med dessa. Med Robin vid min sida gjorde jag en väldigt delikat piercing och min första tatuering som blev ett kanjitecken i nacken. Länge stod jag och valde bland alla dessa tecken utan att titta på översättningen. Det fanns ju verkligen ingen garanti för att översättningen stämde, det kunde ju lika gärna betyda kycklingsoppa i slutändan.

Att tatueringen för alltid skulle komma att påminna mig om bl a Robin visste jag redan där och då, det fanns ingen tvekan om den saken. Det är ju självklart att man alltid kommer att minnas det moraliska stödet från speciella ögonblick som den första (och hittills enda) tatueringen. Dessutom hjälpte han mig att bestämma mig för tecken, och valet föll på tecknet som betyder ängel. Vi skrattade gott åt att det kunde klassas för ”falsk marknadsföring”, men det var liksom en del av charmen med det hela. Vi visste ju bättre! :)

Jag är så glad för att tatueringen är förknippad med just de minnena och Robin. Min tatuering har förvandlats till en minnestatuering för en av de härligaste människorna jag mött och som blivit just en ängel – att vi valde den tillsammans gör det extra speciellt.

Nu när beskedet sjunkit in rinner tårarna i tid och otid… Klumpen i halsen gör så ont, men inte ens i närheten så ont som vetskapen om att du inte längre finns bland oss. Saknaden är enorm och du kan inte föreställa dig vilket tomrum du lämnat efter dig, inte bara hos oss.

Älskade Robin, du kommer för alltid att ha en stor plats i våra hjärtan!
Vila i frid, Robbelibobban. ♥

There were good times and there were bad times – and everything in between.

Jag är tom på ord samtidigt som det bubblar en massa frågor inom mig. Jag kan inte tro att det är sant, vill inte tro att det är sant… Än en gång har en härlig och älskad person ryckts bort från jordelivet på tok för tidigt. Till vilken nytta och varför?

Vila i frid, vännen.
Du är saknad!
♥

För mindre än en månad sen vägrade hon att kissa på pottan och blotta åsynen av Ella-trosor fick henne att skrika i panik som inget barn någonsin skrikit tidigare. Trosor var hennes största skräck och när jag vid ett tillfälle låtsades att jag skulle ta på mig dessa trosor i storlek 86/92, som jag uppenbarligen INTE skulle komma i, protesterade hon ofantligt och reagerade på ungefär samma sätt som hennes far hade gjort om jag hällt en hink med spindlar på honom. Det var verkligen panik.

Men en dag blev Ella rumsren helt av sig själv och tog gladeligen på sig sina nya Hello Kitty-trosor. Det var precis som i Triss-reklamen; plötsligt händer det! Och inatt var första natten för Ella-Bella Bus utan blöja och när hon imorse vaknade torr och kissade på pottan var jag så stolt! Det var stolthet blandat med ångest… Är hon verkligen så stor nu, min lilla Ella?