Jan 012014
 

Det här är det första året jag verkligen ser fram emot sen 2011 – som kom att bli ett skitår. 2012 som följde blev än sämre och 2013 har varit det största skitåret av dem alla, men nu, nu är vi äntligen på banan igen på så många plan.

2013 var året då vi flyttade isär – bara för att inom loppet av veckor inse att inget och ingen kan hålla oss ifrån varandra. Inget ont som inte för något gott med sig och resultatet av dessa skitår vi nu lämnat bakom oss är, precis som klyschan lyder, att vi nu står starkare tillsammans än tidigare.

2014. Det är verkligen en nystart på så många plan. Jag har tagit det där beslutet jag i så många år velat ta men inte vågat pga att jag inte vetat vad jag vill göra. Men det gör jag nu, och den 20 januari är det dags för mig att sätta mig vid skolbänken igen! Tanken var 15 poäng arbetsrätt på distans via Lunds universitet, men när antagningsbeskedet kom och jag såg att jag kommit in på personalvetarprogrammet på Örebro universitet (som jag enbart sökt som en ”nödlösning” ifall jag fortfarande skulle varit arbetslös vid årsskiftet) väcktes känslan i mig – nu eller aldrig! Efter att ha bollat tankar och funderingar med både Johan och Emily och fått höra det jag behövde höra, stod det klart. Jag sa upp mig från jobbet och tackade ja till studentlivet.

Jag ser fram emot detta år tillsammans med min älskade familj, med studierna och med att få landa efter allt som har varit och bara njuta av att jag är på en plats i mitt liv där allt känns… rätt.

 Posted by at 21:09 on 1 januari 2014 Livet som Linda No Responses »
 

Efter en vecka i norr med julfirande med familjerna är vi äntligen hemma igen, jag och Johan. Tjejerna blev, som planerat, kvar uppe hos mormor och morfar och ingen är väl gladare än de. Själv fick jag en ofantlig längtan efter dem redan idag, efter ett dygn. Kan det ha varit det att jag kände mig lite skyldig precis efter att jag yppat orden ”det märks att tjejerna inte är hemma nu när jag får sova ut” och njöt av att vi vaknade vid 13.30-tiden(!!) idag? Något är det iallafall.. Lugnet i huset nu går inte att jämföra med det lugn som brukar uppstå när de är ute och leker, det är ett annat sorts lugn. Oj, vad de saknas, våra små skruttungar.

 Posted by at 22:55 on 29 december 2013 Livet som Linda No Responses »
Sep 062013
 

I mitten av augusti fick jag fingrarna ur och skickade in mina betyg till antagning.se så att jag ska slippa bli struken från varje kurs jag söker pga att jag ”saknar meriter”. Resultatet av det, vetskapen om att jag inte kommer att bli struken pga saknade meriter, har fått mig mer peppad än någonsin på att börja plugga igen och jag kommer att läsa in mina första 15 hp under VT14 – ja, jag tänker minsann bli antagen. Vi börjar med lite juridik. På distans. Halvfart, via Lunds Universitet. Bättre sent än aldrig, heter det ju.

 Posted by at 22:41 on 6 september 2013 Jobb & utbildning No Responses »
 

Jodå, jag lever – även om det varit nätt och jämnt under ett par månader. Men what doesn’t kill you fucks you up mentally och det är väl på den vägen det varit. Jag må vara ett nutcase emellanåt men känner att det kunde varit värre, och det har det varit. Det är dock på väg åt rätt håll; vårkänslorna börjar spira ikapp med solen och jag börjar att må bra igen. Vad bättre är är att det inte bara känns – det syns också och jag får höra det från oväntade håll.

Ett par vänliga ord värmer mer än jag tidigare känt, och det gör mig glad.

And if you have to leave, I wish that you would just leave.
Your presence still lingers here and it won’t leave me alone.

 Posted by at 21:00 on 31 mars 2013 Livet som Linda No Responses »
Okt 282012
 

Idag har jag stirrat döden i vitögat och önskat att min stund på jorden faktiskt var kommen. Jag höll på att dö (jag skojar inte!) och jag önskade till och med att det skulle gå så långt att mina barn skulle bli moderslösa i allt för ung ålder, bara för att få slippa genomlida en sekund till av den obeskrivliga pinan jag då genomled. Hade någon erbjudit mig att byta plats med någon inne på våning 4 på USÖ där förlossningen håller till hade jag inte tvekat en sekund. Hade jag fått en förfrågan om att kapa av mig ena armen, eller t o m båda benen, så hade jag nog gjort det – allt för att slippa resten av spinningpasset Emily lurade med mig på.

Det är snart 5 timmar sen jag klev av passet, tröttare än jag någonsin varit och mer utmattad är jag någonsin kommer att vara – och jag vet inte om jag har återhämtat mig än. Jag gruvar mig redan nu för nästa söndag då det står spinning på träningsschemat igen och jag hoppas att jag hunnit förlika mig med tanken fram tills dess..

Jag kommer att älska att hata söndagar framöver, mer än jag redan gör.

 Posted by at 20:11 on 28 oktober 2012 Livet som Linda No Responses »
© 2012 Because love should be celebrated | 7 juli 2012 Suffusion theme by Sayontan Sinha